Berättartradition

Det finns några omtalade sägner om Hillsand och några av dess innevånare.

Låt oss börja med den äldsta sägnen om den ”Spetälske”som fick sig en stuga upptimrad vid Bredgårdsfloarna på stugholmen Troligen under 1500-talet. Än idag så kallas dessa stora myrar för Bredgårdsfloarna pga att framtill mitten av 1600-talet var dessa myrar s.k. avradsland (Skatteland) tillhörande Bredgård i Ström, innan Hillsand fick sina utmarker inom nämnda område.Den spetälske skulle ha varit en skicklig bäverjägare från Bredgård som ville skryta om sin jaktlycka. Han hade vägrat betala tionde till kyrka och besökte då högmässan iförd ett bälte av bäversvansar. Efter Gudstjänsten skulle prästen ha gått fram till jägaren och viskat några ord i hans öra.
Bara några dagar efter detta skulle jägaren fåt några utslag med utseende av en bäversvans. Det bestämdes nu att man skulle låta timra upp en stuga på en myrholme 3,5 mil uppströms Vattudalen där mannen fick bosätta sig. Där uppe på vad som än idag kallas för Bredgårdsfloarna byggdes en timmerstuga, dit jägaren flyttade. 2 gånger om året roddes det upp förnödenheter, till en i förväg bestämd plats där jägaren hämtade sin mat.
Men en av gångerna när man rodde upp hans förnödenheter från föregående sändning inte hämtade. Man befarade nu att mannen avlidit så man gick upp till stugan där han mycket riktigt låg avliden. Nu satte man helt enkelt eld på hans stuga för att inte någon skulle komma dit och bli smittad. Platsen där huset lär ska ha funnits kallas än idag för Stugholmen. Om det sedan funnits någon stuga där finns inga bevis på. Men år 2000 gjordes en amatörmässig undersökning av nämnd plats och då på träffades brandrester Om det då var av stugan var svårt att bevis pga att det i slutet av 1500-talet början av 1600-talet härjade en stor kogsbrand det som skulle bli Hillsandsskogen  

Trollskottet
Eftersom Hillsand-Jonas påstods vara trollkunnig anlitades han ibland för att så att säga löda Trollskott. Som t.ex. den gången hästarna som gick på bete ute på Hillsandsskogen jagades och ansattes av slagbjörn, blev Jonas tillfrågad, för man misstänkte att det var en s.k. hamnbjörn som var i faggorna, om han inte kunde löda en silverkula att fälla björnen med. Det var endast silver som kunde döda en hamnbjörna pga att det troligen var en same som ville åt hästarna. Jonas stöpte en kula ämnad för denna jakt. Men skytten var nog inte så stadig på handen, utan skottet tog så illa att björnen kunde springa iväg och gömma sig.
Sedan då det var marknad i Ström, påträffades en halt samekvinna och hon tillfrågades då om vad som hänt, med påföljd att hon försa sig.
Si en Hillsand-Jonas han skut! (Se han Hillsand-Jonas han sköt)
I och med detta, hennes uttalande, hade kvinnan avslöjat att det var hon som hade ansatt hästarna som gått på sommarbete, förvandlad till en hamnbjörn. Platsen kallas idag för Björnudden. Hugo Nilsson var ”getare” på Åtgården som mycket ung och vallade kor för Åtgårdens räkning när han i en uppgrävd dikesvall påträffade en varbygel till ett gevär just på den plats där det enl. sägen skulle ha ägt rum att detta trollskott skulle ha avlossats. För efter vad man sade var geväret odugligt till annat skytte efter att det använts att skjuta trollskott med.Sedan finns det flera sägner om nämnda Hillsand-Jonas

Lappyxan och lappsilvret
Än i denna dag finns det bevarat en lappyxan och en liten bit lappsilver från en silverkrage på Åtgården. Hur det kom till gårds finns det en sägen berättad om.
Jöns-Olov Jönsson som dog 1963 minns den och berättade om detta. Även andra har berättat samma historia om lappsilvert och yxan. 

Under slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet kunde och fick äldre orkeslösa samer få stanna kvar på Åtgården mot en viss betalning när samerna lämnade sina sommarvisten. Ofta som i denna sägen i reda silver.

Denna sägen lär ha sitt ursp. från slutet av 1700-talet när en gammal orkeslös lappgubbe fick stanna kvar till samerna kom åter vid vårflytten. Gubben hade sagt att skulle det gå så illa att han avled innan samerna kom åter skulle de få hans silverskatt som fann i en grotta vid Granberget någon kilometer från Svanavattnet.

Hur gårdsfolket skulle komma åt denna silverskatt var följt av vissa instruktioner.Gubben hade gömt både en lång stege samt yxan på ett speciellt ställe som gårdsfolket hade fått redan på vart det fanns.Stegen och yxan skulle de ta med sig till den nämnda grottöppningen som var belägen ca 20 meter upp i Granberget, för de behövde båda dessa ting för att ta sig in i grottan. Vid berget fot växte en hög och välvuxen gran som var kvistrik. De skulle klättra upp i granen, lägga stegen från en gren samt säkra stegen med yxan så stegen inte gled. Mycket riktig det gick som gubben kände på sig att han skulle avlida.

Gårdsfolket hade väl hört om liknade sägner förr och tog inte gubbens ord på sitt fulla allvar, utan de lät det hela bero.
Men ungefär 20 år senare så hade några gubbar från byn som varit ute på starrslåtter ändå hittat både yxan och stegen. Stegen hade förståss ruttnat upp men yxan var välbevarad. De hade också hört de vad lappgubben berättat, varvid den ändå gick till Granberget för att se om där växte nån hög gran. Den hade också fallit av ett blixtnerslag men på marken såg de att där vuxit en ordenligt stor och kvistrika gran en gång i tiden.

Yxan tog de med sig hem för att överlämna den till folket på Åtgården som att på nått vis bekräfta lappgubben historia att det ändå kanske låg ett uns av sanningen i berättelsen.

Det lär ha varit morfar till Mia Stenström som var en av de män som hittade stegen och yxan. Mia har själv berättat detta när hon var drygt 80 år gammal och Mia Stenström var född 1887 

Månne det än idag finns en kista med lappsilver i grottan?
Vem vet?
Ingen har ännu klättrat upp och in den triangelformade grottöppning och titta efter. Det finns faktiskt ett triangelformat hål i berget cirka 20 meter upp men det krävs nog att man är en mycket skicklig bergsklättrare för att våga sig på denna bedrift att undersök sanningshalten i sägen

På grund av nyfikna såkallade skattjägare kommer grottan att förbli en för många förborgad hemlighet. Så det är lika bra att det får bli vid en sägen. Ett beslut som Hillsands kulturförening tog under våren 2012 i samråd med övriga Hillsandsbor.

Bjenn-Pål eller Björn-Pål
Det finns väldigt många sägner och skrönor om Bjenn-Pål men ska välja två. En som inte är så omtalad och den andra som troligen var hans första möte med björn. Han hade ett ganska stort revir som han ägnade sina jakter inom.  Bjenn-Pål lär ha varit endast 14 år då han fällt sin första björn med sitt bjennspjut i en våldsam kamp. Hemkommen omtalade han detta för sin far Nils Olofsson med en begäran om att få lite hjälp med att flå och forsla hem björnen. Pål och hans far Nils begav sig nu iväg till platsen där björnen låg. Väl ditkommen hade far Nils gjort följande yttrande.- När jeg såg falmåle ville jeg bara grin!Troligen så hade det sett både blodigt och vidrigt ut på platsen där kampen utkämpats Den andra gången hade han varit ute i säkert flera dagar innan han kom hem. Men nu var han inte som han brukade vara då han kom hem. Tystlåten hade Bjen-Pål alltid varit. Han var inte känd för att vara värst pratsam, men nu var han ännu mera tystlåten än vanligt. Väl kommen inom dörren i sitt hem hade han sparkat av sig sina skor, tog av sig rocken och sedan gick genast till sängs i skåpsängen. Dragit för förhänget och inte svarat på hustruns frågor och tilltal. Så blev han liggande i 2 dagar innan han klädde på sig och tog bössan från väggen. Han var nu borta i ytterliggare två dagar innan han åter var hemma. Men som vanligt när han fällt en björn brukade han göra ett märke i bösskolven som för att hålla reda på hur många björnar han fällt med sitt vapen. Denna gång gjorde han också ett märke, men inte det vanliga som han gjorde för fälld björn
Nej nu såg det lite annorlunda ut. Han lär ha fällt följande kommentar:- Va haddan dan å jara? Månne det eventuellt vara den lappgubbe han hade varit i tvist med som kommit ivägen för Bjenn-Påls bössa??Ja det lär ingen kunna luska ut eller få reda på

Den ondsinte Matts Jonsson
Enligt en gammal sägen som ursprungligen som kommer vägen via Ringvattnet skulle Erik Jonsson haft en broder vid namn Matts som ständigt låg i trätor med sin fru och hotat att bränna upp sin fru i gammelbodarna vid Näxåsvägen, vilket han också skulle satt i verket. Enligt ett domboks-protokoll från 1669 finns det också omnämnt. Där sägs det att:
>>Finne Erik Jonsson, på skogeren. Krånge boende, klagar över sin broder Mats, att han ej sämjes med sin hustru, utan ligger i kiv och trätor med henne. Förleden sommar hotade han uppbränna gården med henne och barnen, vilket även skedde.
Tolvmän från Ström skola skilja bröderna åt och driva Mats därifrån>>
Enligt traditionen skulle det gälla en första bosättning vid Näxåsen-Hullkasåsen, vilken senare övergivits

Nimroden vid Hullkallsåsen
Sven Olaf Ersson berättade att han i sin ungdom hört berättas om en storvuxen man "Nimrod" skulle uppehållit sig vid Hullkallsåsen och livnärt sig på jakt. Enligt hans berättelses skulle denne Nimrod kallars för Hullkall. Troligen kommer sig namnet från två sammanstta ord från jämtlänskan ( "Hull=kött; kall=karl" )
Därav skulle trakten fått sitt nuvarande namn

Sägen om en Ringvattenbo som flyttade till Hillsand
Olof Zakrisson, föddes den 20 mars 1778 och flyttade vid 21 års ålder (1799) till det s.k. Näset, där han senare begynte bygga och bo, och där förut en lapp vid namn Per Jonsson en tid varit torpare.  De första 6 åren av Olofs vistelse i sitt nya hem sköttes hushållet av hans moder Ingeborg Olofsdotter, som redan 1801 blivit änka, men den 2 nov. 1805 ingick Olof Zakrisson äktenskap med sin 22-åriga syssling Göla Larsdotter, dotter till Lars Larsson i Holmen.'Gammel-Lars' kallad. Detta äktenskap varade i 65 år och välsignades med 13 barn. 

År 1812 bytte Olof hemman med Anders Olofsson i Hillsand, men där kunde han till följd av grannarnas avundsjuka och ondska ej bo. En Jöns Jonsson därstädes svor på, att ingen skulle komma dit och göra skam av Hillsandborna. De slogo ihjäl hans hästar ute på betet och tillfogade honom all möjlig skada, varför han redan följande året återvände till Ringvattnet. Här fortsatte han nu med sådan kraft vid upparbetandet av sitt hemman, att han av Jämtlands läns hushållningssällskap den 14 mars 1848 blev belönad med en ganska stor silverbägare, bärande inskriften: 'För odlingsflit'.

Man måste efter dåvarande förhållanden förundra sig över, att han kunde hinna med så mycket, men han var outtröttlig och unnade sig varken rast eller ro och sökte på alla sätt vara verksam. Både själens och kroppens krafter fick han dock behålla till sena ålderdomen."
Efter anteckning av JP Näström Ringvattnet 1912

Sägnen om Jättarna
För mycket, mycket länge sedan i en grå forntid, under jättarnas och trollens tidsepok, fanns i Äspnäs en jättekvinna som hette Hösa. Hon fick en gång tanken att en bro skulle behövas byggas över sjön,Vattudalen. Hon började vi Skarvviken och lade ut landfästet, Skarvnäset, men hennes granne jätten Vidje såg tilltaget med oblida ögon, så han var där gång efter annan och ställde till förtret. Då flyttade hon stället lite längre ner längst sjön, till en plats som heter Hösarna och började där på nytt. Hon hämtade första bördan i ett fårskinn framför sig ner på en plats som idag heter Söderhösen. Nästa börda ämnade hon lägga på andra sidan sjön.
Men när Hösa vadade över sjön så blev det ett hål i förklädet, så en del "mindre" stenar föll igenom och ligger nu mellan Hösarna som ett jätteblock. Men även nu kom jätten Vidje och grälade om hennes tilltag at bygga igen sjön. De skrek mot varandra så det ekade mellan bergen.
Inne på land stod huldran Håda och skrattade sitt hånande skratt. Vättarna tittade fram under sina skrymslen och med skrämda ansikten undrade de vad som hänt deras stora fränder.
Från Öjarsklumpen hördes en väldig röst som frågade:
-Hör du Vidje, vad är det som väcker mig i min middagssömn? Du skriker som om vår vän Ögelhätte var där!
-Nej! Dånade Vidje tillbaka. Det är Hösa som ställer till förtret. Hon ska bygga en igen sjön med en bro! Vår frände Gismus har befallt att om Hösa bråkar ska hon stenbindas. Hon har försökt med detta tidigare.
-Jag kommer över! Dånade jätten Öjeklumpens svar. Så får vi se vad som måste göras!
Hösa som hör deras samtal ryter så att det ekar ibland bergen.
- Kom ni era grymtoxar så ska nun få så att ni spriner till Heckla!
Hon tog en näven "småsten" och kastade mot Vidje där han står nedanför Vedjeöberget, men hon kastar för långt, så stenarna hamnar ända borta vida anadra stranden där de idag kan ses som Envågsholmarna.
Hon tog ännu en näve "smågrus" och slängde mot Öjeklump som med stora steg kom klafsande mot henne. Denna näve grus kan idag ses som holmarna och kobbarna vid Sörhösen. Nu var jättarna vilda av vrede och med förenade krafter griper de tag i Hösa och slår in henne i berget där man fortfarande kan se hennes ansiktsprofil.
På stora berget Svanahöjden sitter jätten Grymte. Han ser och hör det hela utan att det tycks angå honom. Hans ögon söker långt i fjärran rymder, han anar och han ser att "snart så kommer "Vite Krist". Då måste jättarna åter ut och vandra för att söka nya hem så visst.
Tack för denna sägen Sigvard Espwall