Det första som finns skrivet om Hillsand vad som kan sägas vara bekräftat finns beskrivet i R Gothes: FinnkolonisationMen där anges året 1672 som det år när Hillsand blev upptaget. Vilket inte stämmer helt med sanningen. När senare forskning visat att det fanns en viss bebyggelse före 1672. Varför man kan både anta och få detta bekräftat är av ett skattebrev, originaldokument som än idag finns bevarat på Åtgården är daterat till 1666. Anger ovan nämnda år som de år när byarna Ringvattnet, Oppvattnet (Renån) samt Hillsand ansökt om nedsättning för bebyggelse Ringvattnet var befolkat redan före 1666, men att ytterliggare nybygge ville tas upp.

Skattebrefet daterat den 3:d septembirs 1666

Från år 1695 när Pål Jonsson & Märeta Mickalesdotter tar dessa upp gården som legat öde sedan 1689 och erhåller då den på 15 frihetsår. Pål Jonsson flyttar till Hillsand från Tullingsås, men lär ursprungligen vara från Äspnäs men detta finns inte bekräftat. Gården går sedan i släkten vidare till deras dotter Gunilla som gifter sig med Jon Jönsson från Åtgården i Äspnäs därav får även Hillsandsgården namnet Åtgården.

Vidare kan nämnas Jons och Gunillas; son Jonas Jonsson som också gick under namnet Hillsand-Jonas som var en mycket speciell person som kunde löda trollskott och förvrida synen på folk. Han ska ha varit trollkunnig och enligt sägen varit i Wittenberg Tyskland och lärt sig svartkonst (se sägner).

Det finns ännu kvar en dansk sedel från 1798 på Åtgården som kanske kommit dit pga att möjligen att Hillsand-Jonas ändå varit ute och sett sig om? Den frågan lär aldrig få nått svar men lite kuriosum är det ändå.

Sen finns också ett gammalt recept på ett linnement mot värk kvar från Jonas dagar. Men med tanke på ingredienserna lär man nog göra bäst i att inte smörja sig med det. För då lär man dofta väldigt illa, det innehåller nämligen dyvelstreck, vilket brukades användas för att gnida in starrhässjorna så att inte renarna skulle äta av dem.

Recept på ett av Hillsand-Jonas medikamenter Här det ovan nämnd linementet

Jonas Jonssons son, Nils fick den del av Åtgården som idag kallas Söatgården varvid ännu ett hemman uppstod. Troligen var det då redan nått bebyggt uppe på ”Söat”.

Andra hemmansklyvningen var när gården delades mellan bröderna Jöns och Nils Jonsson 1863. Där Nils fick den västra delen. Samt att den parstuga då också delades mellan bröderna. Så västra köket i den stugan är en del av parstugan som var uppsatt på Åtgården. Men där var den två våningar. Den del som blev kvar på Åtgården kom aldrig att återställas utan revs totalt.

Åtgården har allt sedan Pål & Gunilla gått i samma släkt och gör så alltjämt. Idag bor den 10:de generationen alltjämt kvar på gården. Åtgården är en av de få gårdar som inte sålde till de stora skogspatronerna på den tid då dessa var ut och Lurade av bönderna deras gårdar. I Gammelstugan uppförd 1879 som ännu finns kvar har bedrivits både handel. Även skolverksamheten var inhyst är under 1880-talet.

På gården finns även en gammal källarruin nere vid sjön den lär enligt vad som berättas byggts på 1600-talet. Det finns även andra lämningar från ett troligt finnpörte, dock ej synligt. Utan vid djupplöjning kommer det rester upp av vad som varit ett bygge. Platsen är ca 100 meter från sjön och ca 200 nedanför gården på Sjööåkern

Att det även från Hillsand utgått forbönder, till grannlandet i väster, redan så tidigt som under andra halvan av 1700-talet finns det tydliga bevis för på Åtgården. Här finns det en så kallad etageugn. En över 250 kg tung pjäs i två plan, den är gjuten 1786 i Röros. Förutom denna finns det bara ett känt exemplar som är uppsatt på en kulturgård i Norge. Dessa är så kallade förlagor till ugnar som senare kom att utföras i tre våningar. 
Även en norsk skeppsspis från år 1800 gjuten i Trondheim finns att beskåda på Åtgården.

Längre fram kommer flera föremål från Åtgården att vara tillgängliga för beskådande på Hillsands kulturgård bl.a textilier samt diversse bruksföremål. Bland annat en Getarsäck från 1795, den ryggsäck ko och getskötare som var nödvändiga att ha när kreaturen gick på skogen under sommaren. Dessa getare var nödvändiga för att vakta boskapen för både rovdjur och onda väsen som man på den tiden trodde fann i skogarna. Vallpojkarna själva kunde också bli lockade både av huldran och vittrorna så de inte kom hem.